Orka! Så hanterar du omvärldens okunskap

Orka! Så hanterar du omvärldens okunskap – Allt om Diabetes Gå till innehållet Gå till startsidan För ett bättre diabetesliv – från Svenska Diabetesförbundet Meny Sök Blodsockerkoll Tekniknytt Vikt Diabetesform expand_submenu collapse_submenu Typ 1-diabetes Typ 2-diabetes Typ 3c-diabetes MODY Prediabetes Graviditetsdiabetes Nyheter & forskning Vardag & hälsa expand_submenu collapse_submenu Matval Recept Träning Stress, mående & relationer Sömn Sex & hormoner Gravid & förälder Behandling expand_submenu collapse_submenu Blodsocker, värden & mätning Insulin & läkemedel Teknik & hjälpmedel Vikt Vård & riktlinjer I kroppen expand_submenu collapse_submenu Koll på följdsjukdomar Ögon & syn Njurar Nerver & känsel Hjärta & kärl Min story Om oss Kontakta oss Bli medlem – få tidningen Annonsera Nyhetsbrev Sök Orka! Så hanterar du omvärldens okunskap Att leva med diabetes är jobbigt nog. Att dessutom behöva dras med omvärldens inbillade kunskap om sjukdomen gör det än svårare. Så hur hanterar vi okunskapen? Ska vi ignorera kommentarerna – eller vara ständiga diabetesambassadörer? Koll på 1 Mar 2026 Dela artikeln Illustration: Maja Norrby När det kommer till diabetes haglar kommentarerna från omgivningen. En omgivning som vill väl, men som drabbad står det en upp i halsen. – Det är självklart att omvärlden inte har full koll på vad det innebär att leva med diabetes. En del är engagerade och nyfikna, frågar och vill peppa. Men det är också en sjukdom som omges av många, ibland livsfarliga, missförstånd, där människor ofta tycker sig ha tolkningsföreträde, säger Mimmie Willebrand, leg psykolog som tillsammans med Isabel Petrini, även hon leg psykolog, skrivit boken När livet svänger , en handbok för föräldrar till barn med typ 1-diabetes. – Det är inte bara så att omgivningen inte vet hur diabetes fungerar, de tror att de vet saker som är helt felaktiga, konstaterar Isabel Petrini. Ibland behöver man helt enkelt vara som teflon. Isabel Petrini Både Isabel Petrini och Mimmie ­Willebrand vet. När deras barn insjuknade möttes de mestadels av empati, men också av en rad både sårande och kränkande kommentarer. Kommentarer som de kände sig tvingade att besvara, tills de kände att de inte orkade längre. – Ibland behöver man helt enkelt vara som teflon. Tänka att motparten säkert bara vill gott, låta bli att ta fajten och i stället bara nicka och le, säger Isabel Petrini. För att det är vanligt med kommentarer är uppenbart. – Två vanliga sätt är att anta rollen som lärare och ständigt korrigera och förklara, eller att ignorera kommentarerna, säger Mimmie Willebrand. Att bita ihop och inte ge sig in i diskussionerna är många gånger lockande. För vem vill förstöra en god stämning på en middag med vännerna? Eller vem vill som typ 1-förälder komplicera sjukdomen och skrämma bort potentiella kompisar? – Okunskapen kan i vissa fall bara ta sig uttryck i stigmatiserande särbehandling, förklarar Mimmie Willebrand, och ger som exempel när den som har diabetes på kalaset blir bjuden på sockerfritt, samtidigt som de andra får tårta. Men okunskapen kan också vara rent livsfarlig. Av rädsla för att inte vara den där krångliga middagsgästen eller föräldern, av rädsla för att barnet inte längre ska bli bjuden på övernattning hos kompisar, kanske man drar sig för att be kompisens föräldrar att gå upp mitt i natten och kolla värdena. – Man vill ju inte att sjukdomen ska ta över tillvaron. Man vill så förtvivlat gärna leva ett vanligt liv. Oavsett vilket är det bästa man kan göra i det här läget att försöka behålla lugnet, men ändå göra klart vad som gäller, förklara allvaret, men utan att överdriva. Strunta i att man kanske verkar vara krånglig, säger Isabel Petrini. Deras råd är att välja sina strider. Spelar okunskapen någon roll i det aktuella läget? Orkar du ta fajten just nu? Kanske kan du i stället möta ­situationen med acceptans. En kort stund ge tanken ”de vet inte bättre, och vill säkert bara väl” utrymme, för att sedan släppa tanken och gå vidare. Är den a